oktoberbebis

 

Denna artikel läste jag när Leo var liten. Som så mycket annat som cirkulerar på facebook så läste jag, kände med denna stackars pappa och scrollade sedan vidare utan att lägga något på minnet för "det händer ju inte mig".

 

Igår kväll var hea och skejtade. Jag var ensam med barnen och skulle lägga dom tidigt då ingen av dom hade sovit eftermiddag. Vi hade haft påskfirande/firande av hea, så båda var väldigt trötta.

Jag la Alva på golvet för att byta blöja, hon blev ledsen, som hon brukar bli. Tänkte att "hon blir glad så fort jag är klar" men helt plötsligt blev hon helt tyst. Jag tittade på henne och väntade på den där in-andningen som kommer innan de laddar om för ett nytt skrik. Men hon andades aldrig in. 

Jag ruskade om henne, men inget skrik kom. Då slet jag upp henne från golvet, skakade lite häftigare -fortfarande inget skrik. 

Nu började hon bli bli blå och slapp i hela kroppen.. Jag sprang mot balkongen (har ingen aning om varför) och stannade upp i vardagsrummet. Jag skakade igen men fortfarande ingen reaktion. Fortsatte till balkongen och slet upp dörren, då ÄNTLIGEN tog hon ett andetag igen. Läkarna tror att hon fick ett affektanfall och att den kalla luften utifrån chockade igång hennes andning igen.

 

Detta är tydligen väldigt vanligt, men ändå har så få hört talas om det. Jag kan tycka att BVC borde ta upp detta. Läste att 5 av 100 barn får det.

När Alva blev blå igår, så trodde jag att hon skulle försvinna från oss. Jag tror inte att det spelar någon roll hur många gånger detta händer, jag kommer aldrig "vänja mig" vid att se detta. Hea såg inte, och förstår nog inte riktigt. Jag tycker att detta var hemskt, minst sagt.

Vi blev inlagda i Eskilstuna över natten för observation, de gjorde EKG, EEG och tog prover. De hittade inget, EEG väntar vi fortfarande svar på, men de tror ändå på affektanfall. Detta ska vara helt ofarligt bör tilläggas, men ändå så hemskt att få se. Jag menar, man kan ju aldrig veta, och vem törs chansa när ens barn slutar andas? Men vetskapen om dessa anfall är nog ändå väldigt viktig. Jag har varit med om det nu, men känner ändå inte att jag vet tillräckligt för att kunna veta hur jag ska reagera om det blir en nästa gång.