<3
Tiden har gått så himla fort sedan den dagen Leo föddes. Dagen då Leo föddes känns så nära att man nästan kan ta på det, men ändå har det gått över TVÅ ÅR? Jag har hunnit vara gravid en gång till sedan dess och fött ett barn till. Allt på vad som känns som bara ett par dagar..
Det här fenomenet har jag nog aldrig någonsin känt av innan jag fick barn. Dagarna fylls med liv, och det känns som att varje dag har kortats ned med flera timmar sedan barnen föddes. Man hinner inte alls med - på gott och ont.. Självklart är det kul att barnen blir stora och att få se de växa och bli egna individer. Men det är samtidigt väldigt skrämmande hur snabbt tiden kan rusa iväg utan att man kan påverka det.
Jag känner oftare och oftare att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vill hellre sitta vaken och titta på mina små underverk, glädjas av deras andetag och bara känna den där känslan av lycka lite till.
För två dagar sedan blev Alva åtta månader. Hon är snart ingen bebis längre utan kommer inom en snar framtid att lära sig gå. Vi har fått förskoleplats till henne och hon reser sig nu bland annat i spjälsängen.
Jag vill bara gråta en skvätt - för att jag är glad, för att jag får separationsångest, för att vi fått så fina barn, för att Alva blivit så stor så snabbt (Leo kändes mer som en bebis en längre tid?), för att jag verkligen hittat en underbar pappa till mina barn, för att jag är en väldigt trött mamma 8 av 10 dagar och inte minst för att jag är så fullproppad med kärlek att det borde vara olagligt.
De två bästa stunderna i mitt liv