mamma
Under min uppväxt har jag, som många andra barn och tonåringar, skrikit både en och två gånger åt min mamma. Om jag inte minns helt fel har hon någon gång kläckt ur sig "du kommer förstå den dagen du får egna barn." Och så rätt hon hade.
Jag förstår precis ALLT. Jag förstår varför hon inte ville att jag skulle vara uppe för sent när jag var liten, varför hon inte tyckte att jag skulle ta en till kaka när jag redan ätit 8 stycken, varför jag skulle komma hem senast klockan tio när jag var 14 år, varför hon inte ville att jag skulle dricka alkohol osv osv. Allt för mitt eget bästa. Jag tyckte många gånger, i stundens hetta, att hon var hemskt elak. Om jag bara förstått då, att allt hon gjorde var utav kärlek, en sorts kärlek starkare än någon annan, så hade jag aldrig någonsin skrikit till henne.
Det är verkligen så, att först den dagen man får egna barn, så förstår man sin egen mamma. Alla bitar faller på plats. Jag uppskattar min mamma mer nu än någonsin tidigare. Och jag förstår vilket tungt lass hon fått dra ensam. Det är jobbigt att ha barn ibland, och hon uppfostrade mig i stort sett ensam, jag förstår verkligen inte hur hon lyckades så fruktansvärt bra på egen hand.
När jag blivit nekad någonting under min uppväxt har jag många gånger tänkt att "sådär ska inte jag uppfostra mina barn". Men nu när jag har två egna så tycker jag att min fina mamma gjort ett enastående jobb och jag kommer uppfostra mina barn på ganska precis samma sätt!
