oktoberbebis

När Leo var ungefär en månad fick jag någon typ av depression, eller panikattacker kanske beskriver det bättre. Jag var på akuten två eller tre gånger och trodde verkligen att jag skulle dö, ta mina sista andetag där och då. Men så var ju självklart inte fallet, för jag sitter ju här idag. När de fått nog av mig på akuten så skickade de remiss till någon att få prata med. Det som inte var så kul var att remissen skickades i november och jag fick tid i slutet av januari. Det var många jobbiga kvällar och nätter som jag tog mig igenom helt på egen hand och när mitt inbokade besök kom så hade jag jobbat bort all ångest på egen hand och tagit mig ur det där. När jag var mitt uppe i det så var det som att jag levde i min egen lilla bubbla och jag försökte bara ta mig igenom det så gott jag kunde.

När våren kom så blev det ljusare och jag blev piggare och fick ny energi och allt ordnade sig.

 

Under graviditeten med Alva var jag rädd för att det skulle bli såhär igen när hon hade fötts. Lovade mig själv att inte bli rädd och knäckt ifall det skulle komma efter förlossningen och jag har verkligen mått underbart, fram till nu.

Jag har inte känt mig det minsta rädd, stressad eller orolig. Sen raserades allt den 4e juni. Jag fick ögonmigrän, och att behålla lugnet när man är halvt blind är inte det lättaste. När synen kommit tillbaka så var jag så rädd för att det skulle vara något neurologiskt eller en propp i hjärnan. Kände mig fruktansvärt grötig i huvudet flera dagar efter och när vi grillade hos min mamma på nationaldagen så domnade min arm bort. Jag hade känsel i den, men den var totalt avdomnad.

Dagen efter kom det igen och sedan har det fortsatt. Det har dessutomn spridit sig så att svanken domnat och även utsidan av höger ben och fotryggen. Jag känner mig fortfarande helt grötig i hjärnan och har svårt att fokusera när jag läser. Det pirrar dessutom i bröstkorgen, svårt att förklara, men ungefär som att det kliar inuti bröstkorgen.

Jag är 99% säker på att alla dessa saker beror på ångest. Att jag helt enkelt hamnat i fällan igen och inte lyckas tränga undan dessa tankar. Nu har det ändå gått 11 dagar sedan det började och jag har gjort allt i min makt för att tränga undan dessa tankar att det ska vara något fel på mig, men det går inte. Den där lilla procenten att det faktiskt skulle kunna vara något tar över och jag blir skrämd från vettet. Jag försöker tänka på annat, städa, tänka på allt fint jag har, leka med barnen osv men inget tycks hjälpa.

Ikväll fick jag nog och gick till akuten (jag hör hur idiotiskt detta låter). De tog inga prover, kollade inget speciellt utan konstaterade mest att "du har haft ångest förut - det är ångest".

Han sa däremot att ångest inte kunde utlösa domningar i kroppsdelar så det fick jag söka för hos min vc imorgon isåfall. Han avslutade med "jag tror inte vi missar något livsavgörande om vi låter dig gå hem". Okejdå, så jag gick hem. Jag avskyr verkligen detta och vägrar låta det här ta över mig igen, sist la jag mig vid åtta vissa kvällar för att slippa mina ångestattacker som oftast kom sena kvällar och nätter. HUR gör man för att bli av med något sånt här? Extra rädd blir jag ju dessutom för att jag vet att jag inte inbillar mig mina domningar och ögonmigränen, och att dessa två saker inte har något med ångest att göra.

Ett kvitto på att jag är helt totalt frisk vore inte helt fel, men sjukhuset har jag varit på tillräckligt tycker jag med diabetes, kotknäckning, ringt angående ögonmigrän, kollat knölarna i bröstet osv..

allt detta är så sjukt pinsamt att ens tala om högt, men nu är det som det är, och jag vet att jag inte är ensam. Även om det ibland känns så just för att få väljer att tala högt om detta...